Trots flera veckors tid till repetition och förberedelser inför min första omtenta, i lärande & utveckling, lyckades jag skjuta fram allting till ett par dagar innan D-day, såklart. Vad hade jag förväntat mig.
Denna outtröttliga stress som påminner om att "du borde plugga, du måste göra det där, glöm inte de andra examinerande uppgifterna!", skjuter jag bort för att hitta på en massa annat och sedan återgå till extrem ångest innan jag upprepar proceduren.
Det kändes väldigt mörkt ett tag, underkänt efter underkänt, jag tänkte att det är ingen idé att jag försöker plugga till omtentan i lärande & utveckling, ett godkänt finns inte i min värld.
Det var då det kom, mitt första godkänt på universitetet! Ett stort G i tysk fonetik! Det gav SÅ mycket, och jag kände att belöningen var värd långt mer än mödan.
Innan minsta lilla glimt av hopp når mig känner jag mig ganska redo att ge upp, det kommer ju ändå inte att gå, eller hur? Alla i kompisgänget känner ofta likadant, vi beklagar oss och meddelar vår ångest och ironin i att alla känner likadant genom memes och gifs som vi skickar till varandra via sociala medier. De är roliga och jag förstår ironin, jag skickar dem ofta och jag gillar fler än jag borde på facebook men de tynger ner mer än vad de lyfter.
Att igenkänningsfaktorn är en bra grund för humor är sen gammalt och det funkar. Men nu är det dags att tagga till! Det är dags att att börja skicka positiva memes! När det är som tyngst och varenda meme om att gråta sig till sömns känns för relaterbar behövs en dos minioner, Dumbledore som dansar och mexikansk tacos med sombreros!
Vi kanske ger upp någon dag, men det är inte idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar